Sista ordinarie repet

På söndag är det konsert med Mikaelssymfonikerna. Ikväll hade vi sista ordinarie repet, imorgon är det någon sorts genrep.

Orkestern börjar bli intakt nu, det är som vanligt svårt att rekrytera folk, och närvaron har varit sisådär tidigare under förberedelserna, men nu har vi lånat in lite extra folk, och det låter, som vanligt inför konsert, riktigt bra.

Det är ett stort nöje och privilegium att stå inför en så väl fungerande orkester, men också en stor påfrestning att alltid in i det sista vara osäker på om det kommer fungera. Man har ju som jobb, som dirigent, att försöka ingjuta mod och självförtroende i musikerna, vilket blir knepigt när det in i det sista saknas stämmor som behövs för att musiken ska låta välkomponerad. Och de sista repen går åt till att försöka få de nytillkomna musikerna med på det vi har ägnat veckor åt att repetera in; själva interpretationen, när man helst hade velat ägna sig åt att låta orkestern spela mycket och ingjuta detta självförtroende som är så viktigt. Man vill ju också låta var och en få ut sitt personliga nöje ur musicerandet, att varje musiker får lite coaching och man hinner slappna av och spela och ha kul. Nu blir det mer stress-rep, där jag måste ägna mycket tid åt de mest utsatta sektionerna, där det bäst hörs om något går galet.

Nåväl, detta är den verklighet vi lever i. Till sist måste en orkester väl vara professionell för att man ska kunna vänta sig full besättning på repen. Får man betalt kan det ju krävas att man ska vara där, i alla fall.

Konserten lär bli bra för en amatörorkester, jag tycker vi producerar mycket bra resultat. Den senaste konserten låter riktigt bra på dokumentationen som gjordes. Om vi bara kunde få en struktur på arbetet som gör det möjligt för medlemmarna att ha lika roligt som de spelar bra så skulle allt vara utmärkt. Det är något vi får ta med oss in i framtiden!

Välkommen!

Här är min alldeles nya,fina blogg. Tanken är att jag ska berätta vad jag sysslar med, vad jag tänker på och annat smått och gott som kan vara av intresse. Eller inte... Det är egentligen emot min natur att dela med mig av mina personliga tankar till offentligheten på detta vis, inte för att jag har något emot att andra tar del av dem, men för att jag har svårt att föreställa mig att de kan vara av intresse för någon annan än mig. Så här kommer en varning: Du läser min blogg på egen risk. Om innehållet är för personligt, privat, eller helt enkelt bara ointressant: Sluta genast läsa!

Innehållet kommer i stor utsträckning röra sig kring musik eller det liv man lever när man är praktiskt taget besatt av musik. Och här snackar vi inte någon lättsam pop, hip hop, rock'n'roll eller ens, annat än i undantagsfall, svårjazz. Det är hardcore klassiskt som gäller, i alla dess former. Som utövare av musik är jag utbildad klarinettist, aktiv som dirigent tre olika amatörorkestrar, något som jag är passionerat hängiven. Till min diagnos hör också ett tvångsmässigt skivsamlande, något som lett till att jag i min hylla har någonstans över 1500 klassiska CD-skivor. Och det är symfonier som är min stora besatthet; finns det en tonsättare som är känd enbart för sina pianosonater, men som har skrivit en symfoni som nästan ingen spelar eller ens tycker om, då vill jag veta hur den låter. Förbluffande ofta innehåller dessa verk mycket välkomponerad musik som förtjänar ett bättre öde. En önskedröm vore naturligtvis att kunna ägna sig åt att uppföra sådan musik med någon av mina orkestrar. Ännu har jag dock inte lyckats hitta vägen till sådant notmaterial. Och så måste ju den tekniska nivån vara acceptabel för en amatör. Om det finns någon där ute som har tips om hur jag hittar noter utanför repertoarens mittfåra är jag hjärtligt tacksam!

Nu har Cyril Scott's lyriskt impressionistiska tredje symfoni klingat ut i öronen här, och jag ska gå och sova. Tack för din uppmärksamhet!